Guide 02
Den inre kritikern – och den andra rösten
Den hörs snabbare än du hinner tänka, och den låter som sanningen. Här får du veta vad den inre kritikern är, varför den sitter så djupt och hur en annan röst låter.

Känner du igen dig?
Du svarar fel på en enkel fråga – inför hela rummet.
Du skickar ett meddelande till fel person.
Du får beröm för ett arbete – och tänker direkt på det som kunde ha blivit bättre.
Och så kommer rösten. Den säger: Vad är det för fel på dig. Skärp dig. Alla såg.
Lägg märke till hur den låter. Den frågar inte, den slår fast. Den låter inte som en tanke, utan som ett faktum.
Därför går den inte att argumentera med
Det som gör kritikern så svår att värja sig mot är hastigheten. Den är där innan du hunnit tänka.
Det beror på hur hjärnan arbetar. Den väntar inte på att se hur något går, utan gissar i förväg utifrån det du varit med om tidigare. När något känns som ett socialt hot – ett misstag, en blick, en tystnad – går ett larm snabbare än tanken, och ett inlärt mönster startar: det är fel på mig.
01
Larmet går
snabbare än tanken
02
Ett inlärt mönster startar
”det är fel på mig”
03
Eftertanken tonas ner
det blir svårt att se nyanser
Samtidigt blir den del av hjärnan som resonerar och ser nyanser (pannloben) mindre tillgänglig. Därför går det inte att tänka bort kritikern mitt i stunden. Det är inte svaghet. Den förmåga du skulle behöva just då är tillfälligt nedtonad.
Var kommer den ifrån?

Kritikern är inte ny. Den lärdes in tidigt.
Ett barn som ofta möter budskapet att det inte räcker till – hemma, i skolan eller bland jämnåriga – drar den enda slutsats som går att dra: felet måste ligga hos mig. För ett barn är det den mest logiska förklaringen, och den enda som går att leva med. Sann har den aldrig varit.
Hjärnan sparade slutsatsen, inte som ett minne du kan plocka fram, utan som en förväntan som körs automatiskt. Rösten du hör som vuxen är samma gamla slutsats, fortfarande igång långt efter att den behövdes.
Att kritikern finns är inte ditt fel. Men att göra något åt den – det är ditt.
Och det första steget är inte att prestera bort den. Det är att känna igen den när den kommer – och det har du redan börjat göra.
Den andra rösten

Om det inte går att argumentera med kritikern, vad gör man då? Man övar upp en annan röst. Så här kan den låta i samma situationer:
Kritikern
Den andra rösten
Kritikern
”Vad är det för fel på dig? Alla såg.”
Den andra rösten
”Det där var obekvämt, och det händer alla. Det säger ingenting om vem du är.”
Kritikern
”Skärp dig. Det där räckte inte.”
Den andra rösten
”Det räckte. Du får vara ofullständig och ändå duga.”
Kritikern
”Det där kunde ha blivit bättre.”
Den andra rösten
”Det blev bra. Du får stanna kvar i det en stund innan du går vidare.”
Hör du skillnaden? Kritikern dömer eller kräver. Den andra rösten tröstar, sätter saker i proportion och ser ändå klart – ungefär som du skulle tala med en vän som hade det svårt. Det är inte positivt tänkande, och inte att intala sig något. Det är att möta dig själv med samma rimlighet som du möter andra.
Den rösten finns redan i dig, kanske svag och överröstad. Den raderar inte kritikern – hjärnan fungerar inte så – men den bygger ett nytt spår bredvid det gamla. Med tiden får det gamla konkurrens, och det nya får mer plats. Ibland kommer den gamla rösten tillbaka, och det är inget misslyckande utan en del av hur inlärning fungerar.
Vill du arbeta vidare med det här?
Den andra rösten går att öva upp på egen hand, men för de flesta går det lättare i ett rum där någon annan håller strukturen. Rösten lärdes in i relationer, och det är i en relation den tränas om bäst.
Jag heter Caroline Bahrton och är terapeut under psykoterapeututbildning. Jag arbetar med schematerapi och KBT, vid Rådmansgatan, S:t Eriksplan eller Gamla stan – eller online.
Boka första samtaletBygger på forskning om självmedkänsla (Gilbert, Neff), tidiga scheman (Young) och inlärning (Craske). Psykoedukativt material, inte klinisk rådgivning.